Vad är skillnaden mellan dessa två?

I vardagligt tal använder många sig av begreppen som om de var samma sak -vilket de inte är. Självförtroende är hur mycket man litar på sin egna prestationsförmåga. Det är knutet till yttre eller inre skicklighet inom ett område.

Självkänsla handlar om den inre känslan om att duga som man är, ens värde som människa -oberoende på prestationer.

En professionell höjdhoppare kan till exempel ha ett suveränt självförtroende när det handlar om att hoppa högt. Han vet att han kan hoppa högre än de flesta andra, har tränat sig i det och har objektiva resultat i form av medaljer han samlat på sig genom åren. Samtidigt kan han lida av att känna att han aldrig är bra nog och inte tycka om sig själv – alltså ha en låg självkänsla.

Ibland kan självförtroendet vara orealistiskt förhöjt.

Detta är vanligt bland personer med narcissistisk personlighetstörning eller hos bipolära patienter när de är i ett hypomant eller maniskt skov. Då tar man lätt på sig uppgifter man saknar kunskap eller resurser att klara av i det långa loppet. När projektet sedan faller i botten går den med bipolär problematik ofta in i en depression medan den med narcissistiska drag klandrar omgivningen och ”ogynnsamma yttre faktorer” för att det gick som det gick. Kanske hände det dessutom något tragiskt i livet i samband med allt annat gick snett och då går kanske den med narcissistisk problematik in i en sjukroll istället och ”blir aldrig frisk” för att det alltid är någon eller något yttre som inte stämmer eller står i vägen. Det blir helt enkelt för smärtsamt att erkänna för sig själv att man inte lyckades genomföra det man önskat. Ibland lättar smärtan över tid, men utan att aktivt arbeta med sin egna utveckling kan det ta flera år och är mer beroende på hur motiverad och engagerad man är i att arbeta med sin egna utveckling och mindre på hur mycket insatser man får från yttre aktörer (psykoterapi kan vara till hjälp, men endast om man är mottaglig, motiverad och engagerad).

Ett hälsosamt självförtroende bygger man upp genom att bli kunnig inom ett ämne.

Man går kanske en utbildning, övar sina färdigheter regelbundet, läser om ämnet och testar sina kunskaper ute i arbetslivet. Man prövar sig fram och ser vad som fungerar. Om något misslyckas så drar man lärdom av det och utvecklas så att man blir ännu bättre inom sitt kompetensområde. Istället för att klandra yttre faktorer för misslyckanden blickar man inåt på ett distanserad sätt och lär sig hur man kan göra det hela bättre nästa gång. Man varken klandrar sig själv för mycket och man låter även bli att gå in i en offerroll )där man beskyller människor eller omständigheter för att allt gått snett). Klarar man inte detta så kan det bero på att självkänslan är låg.

Att bygga upp ett realistiskt självförtroende tar både tid och energi.

Det handlar trots allt om att ha stark tillit till att man klarar av att prestera väl inom sitt område, och att mästra något är en process.

Självkänsla däremot är inte knutet till yttre prestationer.

Det är en känsla man bär inom sig som börjar skapas tidigt i barndomen om hur värdig man är som människa. Självkänslan färgas av det man tidigare varit med om och hur lätt man tar åt sig negativ kritik. Det är vanligt att man lättare tar till sig det som är negativt, människan är känslig för negativitet för att kunna överleva och upptäcka faror. Det var en god egenskap evolutionsmässigt, men som kan som allt annat slå bakut om den får för stort utrymme.

En inre dialog

Vi filtrerar det vi ser och hör inom oss och för en inre dialog som kan förstärka det vi tror att omgivningen kommunicerar. Våra tankar är mycket kraftfulla och ett otränat och okontrollerat sinne kan haka upp sig vid negativa föreställningar. Då spelar det ingen roll hur framgångsrika vi är objektivt sätt; känslan inombords förnekar allt av värde.

Dessutom så har människan en önskan om att livet ska vara förståeligt. Om man inombords har en negativ dialog är det lätt att man dras till situationer och människor som förstärker obehaget och den negativa självbilden. Då bekräftas den inre uppfattningen om att man inte duger och på ett plan känns livet tryggare för man vet vad man har att förvänta sig (även om det är negativa saker så vet man att de kommer och man kan på så vis slappna av lite i rollen).

Priset man betalar för dessa självuppfyllande profetior är dock högt. Att länge gå med dålig självkänsla och omedvetet försätta sig i situationen där man är ”offer” för obehagliga omständigheter kan leda in i en depression eller ångesttillstånd. Självklart händer det ibland negativa saker som man på inget sätt har inflytande över, men upprepas samma mönster gång på gång och man märker att man konstant är ”offret för obehagliga omständigheter” är det dags att börja blicka inåt. Och ibland kan man vara så låst vid sina negativa föreställningar att man behöver professionell hjälp. Det svåraste är om man har en självdestruktiv tendens för då ödelägger man kanske även terapin omedvetet för att inte bli bättre – som ett sätt att straffa sig själv. Man kanske tycker att alla terapeuter man träffar inte är bra nog eller så är man ständigt försenad eller ”glömmer bort” sin terapitid.

Låg självkänsla visar sig på olika sätt, vissa blir defensiva och projicerar det de känner inombords på omvärlden. ”Ingen duger, ingen vill hjälpa, alla man träffar är inkompetenta”. Dessa ”olyckliga omständigheter” brukar minska när man börjar bygga upp en bättre självkänsla. För även om fröet till den dåliga självkänslan ofta såddes i barndomen eller tonårstiden – så har man makten (och även det egna ansvaret) att bryta den nu när man är vuxen. En dålig självkänsla som började med till exempel mobbing i skolan hade inte överlevt upp i trettioårsåldern om man själv inte hade upprepat de negativa orden i sin inre dialog hundratusentals gånger.

När man blir medveten om vad det är man går runt och säger till sig själv får man insikten och möjligheten att börja berätta en annan inre historia och på så sätt ersätta de gamla dysfunktionella berättelserna. Man kan börja träna sig i att föra en inre dialog som istället leder till harmoni och utveckling.

Hur blir jag medveten om min egna inre dialog?

För det första gäller det att uppmärksamma och erkänna att den finns där. Om man vill kunna utvecklas och påverka måste man först ha en viss insikt om vad som händer inombords.

Du blir medveten om din inre dialog genom att först börja lyssna till din kropp.

Känslorna lever i din kropp och det är genom den man känner obehag, ångest, sorg, nedstämdhet, glädje, lycka, hopp och kärlek. Om du stannar upp ett par gånger om dagen och frågar dig själv vad du känner just nu och var du känner det så börjar du processen av att observera (istället för att bara dras med av) de inre processerna som hela tiden pågår. När du har tränat detta några gånger kan du även börja ställa frågan ”vad tänkte jag på precis”.

Om du får en obehaglig känsla stannar du upp och frågar dig själv: ”vad sa jag till mig själv precis innan jag kände såhär?” Detta kräver övning men redan efter några dagar kan de flesta urskilja att där pågår en inre dialog och skriva ner vad det är de säger till sig själva som provocerar känslorna.

Vad gör jag för att avbryta min negativa inre dialog? Hur avbryter jag grubblerier kring oförätter från dåtiden eller oro för framtiden?

När det gäller sorgliga händelser från det förflutna så kan vi inte bara bestämma oss för att glömma. Det fungerar helt enkelt inte. Om jag bad dig att just nu att sluta tänka och omedelbart glömma en lila elefant – vad tänker du på då? Jo, en lila elefant.

Sättet att få bort en inre bild är att ersätta den med något annat.

Handlar det om en inre dialog så behöver man ersätta genom att börja ställa sig bättre frågor. Så när man börjar dras in i grubblerier kan man bestämma sig för att boka en ny tid för oro och grubbleri. Till exempel såhär ”exakt klockan 15 om tre dagar kommer jag ha en hel halvtimme att frossa i att grubbla, men just nu behöver jag göra något annat”. Och så gör du något konstruktivt istället, till exempel skriver ner en plan för hur du kan komma närmare dina mål i livet. Eller en mindmap över vad som är viktigt för dig i livet och hur du kan komma närmre.

Att ha tydliga mål och mindre delmål för hur du vill gå framåt i ditt liv ger dig två livsviktiga saker: en riktning eller kompass i livet när saker krånglar till sig och du känner dig vilse, samt en högre mening som är värd att kämpa för.

När du väl har en plan så är den sista och viktigaste delen att lyckas att börja agera.

Utan regelbunden handling kommer man inte närmare sina mål. Att fantisera, teoretisera eller endast läsa om styrkebildning skapar inga muskler. Ibland kan detta med handling vara jättesvårt. Särskilt om man tidigare har kört på för hårt och gått in i väggen.

Har man en gång varit utbränd så vet man att man inte tål hur mycket som helst och man kan vara rädd för att det ska gå fel igen. Men det betyder inte att man inte tål någonting alls. De flesta av oss tål mycket mer påfrestningar och stress än vi själva tror -under korta perioder. Ska man må bra i längden behöver man återhämtning, sömn och att bara ”få vara” ibland. Och man behöver utmanas och kämpa sig igenom kortare perioder av motstånd för att kunna växa.

Detta låter ju bra men det är så svårt!

Känner man att det tar emot med denna sista del som handlar om att börja agera så kan man börja med att sätta upp mindre delmål. Det viktigaste är att de går i rätt riktning. Sätter man upp små men realistiska delmål så stärker man självkänslan genom att uppnå dem. Det hjälper oerhört om man får stöd i denna processen hos andra människor.

Ibland kan det vara så att de närmsta runt om oss inte har förmågan att ge oss det stödet och då tjänar det oftast ingenting till att försöka ”lära upp dem”. Man kan vinna både tid och energi genom att söka stöd utanför sin vanliga umgängeskrets. Man kanske hittar likasinnade på en kurs i personlig utveckling, i en meditationsgrupp, i yoga studion eller på nätet. Om man har en ärlig önskan om att finna människor som kan stödja och aktivt börjar leta -så brukar de dyka upp. Ibland på de märkligaste sätten och från håll man aldrig hade förväntat sig.

När man förlitar sig på processen och tillåter sig själv att slappa av lite kan fantastiska saker ske. För är man spänd och stressad så blir synfältet begränsat. Ska man börja utvecklas kan man behöva vidga sina horisonter genom att öppna upp för förändring. Slappna av och unna sig något behagligt varje dag.

Livet händer just nu och kraften till förändring finns endast i just denna stunden. Framtiden är oklar och det förgångna är endast minnen.

Endast stunden här och nu är verklig, sekund för sekund. 

Mindfulness är en meditationsform och utvecklingsform anpassad för oss i västvärlden som finner huvudstående yoginer lite för exotiska men önskar utveckla en närvaro i nuet. Det finns även andra  verktyg och tekniker, till exempel bildterapi, gestalt, psykodrama eller kreativt skrivande. Och ibland kan man även behöva hjälp av en psykolog, läkare eller psykoterapeut från den klassiska västerländska skolan när man känner att man på egen hand inte reder ut det.

Det finns inget skamligt i att ta hjälp av andra och så länge man själv gör sitt yttersta för sin hälsa och välmående. Det slutgiltiga ansvaret för dig själv har bara du och en del av ansvaret innebär att man söker hjälp när det behövs. Få hade försökt sätta ihop ett brutet ben själva och likadant är det med mental hälsa. Ibland behöver man stöd den första biten för stärkas och sedan fortsätta vidare på sin fantastiska resa genom livet.

Inom Jungiansk psykoanalys pratar vi om ”Skuggan” som lever i det undermedvetna. Det innehåller egenskaper och aspekter av oss själva som vi försöker förneka. Ofta är det brister och tillkortakommanden, men hos de med dålig självkänsla kan det även handla om positiva aspekter. Det jag finner intressant är att alla aspekter har en motpol – sin motsättande kraft. Motpolen för kärlek är till exempel hat. Motpolen för ilska är lugn och tillit.

Då människan naturligt strävar efter att bli den bästa versionen av sig själv kan det vara så att de som förnekat vissa aspekter av sig själva och därför inte utvecklat dem förflyttar de till en början neutrala aspekterna in i det omedvetna, in i skuggan. För att få upp aspekterna till det medvetna så att man kan ta dem till vara och växa gör vårt psyke allt i sin makt för att uppmärksamma oss på att de finns.

Lyssnar vi inte länge nog förvandlas aspekterna till sina negativa motpoler och börjar poppa upp ovanför ytan till det medvetna mer och mer intensivt. Det är då man börjar uppmärksamma att man inte mår bra. Man kanske får panikattacker, mardrömmar eller blir nedstämd. Man kanske tar till droger och alkohol för att knuffa ner sin skugga tillbaka till det undermedvetna, men den kommer snabbt upp igen och man börjar ta till starkare och starkare medel.

Hamnar man inom sjukvården hos en läkare som inte har kunskap om dessa fenomen kanske man endast får utskrivet mediciner som även de hjälper tillfälligt men löser inte det underliggande problemet.

Har man så pass mycket lidande och obehag att man håller på att psykiskt gå i bitar kan det vara bra att få mediciner inledningsvis, men enligt mig är det endast produktivt om man samtidigt har en plan hur man ska gå vidare med psykoterapeutiska insatser. Dock är det en missuppfattning att den offentliga vården har råd att finansiera all behandling. Resurserna räcker helt enkelt inte till i vårt nuvarande system och även när det gäller kroppsliga sjukdomar kan alla behandlingar inte bekostas av det offentliga.

Likaså är det för psykiska symptom. Många hade haft nytta av en långvarig psykoterapeutisk kontakt och allra bäst hade det varit om man fick börja arbeta med att lära känna sig själv redan i förskolan. Men har man problem där långvarig psykoterapi är av nytta kan det hända att man får bekosta delar eller hela behandlingen själv.

De flesta i Sverige har råd med det även privat även om det finns ett motstånd då många lever i missuppfattningen att all vård är gratis och samhället har en plikt att behandla dem oavsett vad sjukdomen och behandlingen är. Det kan vara så att det är bäst att prioritera, vissa bygger naglar, röker upp sina pengar eller förlänger ögonfrasar för 600kr -men tycker att det är för dyrt för ett besök hos psykoterapeuten som kanske kostar 800kr.

Och många vet helt enkelt inte om att det finns behandling att få.

De har kanske snurrat runt inom vårdapparaten i åratal, träffat nya läkare varje gång under korta samtal och aldrig fått en chans att i en trygg kontakt öppna upp sig så att vårdpersonalen får en fullständig bild och kan lotsa sin patient vidare mot en långvarig psykoterapeutisk behandling. För vissa utrycker sig psykiska problem genom kroppsliga symptom och man har kanske fastnat i att göra hälsoundersökningar och somatiska utredningar som trots att de inte visar något avvikande inte lugnar eller hjälper patienten vidare.

I en perfekt värld hade den offentliga vården haft outtömliga resurser, full bemanning och tid. Och man bör sträva efter att ständigt förbättra de system som vi har, men innan vi når idealet har var och en det främsta ansvaret för sitt egna liv och måste även själv kämpa istället för att helt och håller förliga sig och ge upp sin makt åt yttre aktörer. Det gäller verkligen att fortsätta kämpa för sin egna skull och inte tappa hoppet. I de flesta fallen finns det hjälp att få, och ibland kanske man behöver kliva utanför sin komfort-zon och söka lösningar utanför boxen.

Jag tror inte det är så illa att jag behöver långvarig psykoterapi, vad kan jag göra istället?

När det gäller lågt självförtroende och självkänsla kan man börja med att låna böcker på biblioteket och läsa på. Gå en kurs i personlig utveckling, se videos på nätet. Läsa mina artiklar på denna bloggen 🙂

Många som skriver böcker lägger även upp material på YouTube där de visar sina mest värdefulla koncept för att man ska lockas till att köpa deras bok. Ibland ligger hela essensen av vad de har att erbjuda just i en kondenserad YouTube film. Man kan även lyssna på Podcasts gratis. Det finns hundratals timmar av kostnadsfritt material som man kan hitta genom internet. På Amazon Kindles webbsida kostar e-böcker några enstaka dollar.

Det är en unik och fantastisk möjlighet till personlig utveckling som vi har tack vare tekniken. Kvaliteten och kunskapen bakom det vi hittar på internet varierar självklart och man får lyssna med en gnutta hälsosam skepticism tills man känner att man hittat rätt.

Förr eller senare hittar den som söker, det gäller bara att låta sin inre nyfikenhet hjälpa till på vägen.

Och ge aldrig upp, så länge du lever finns det hopp och möjligheter att bli en bättre version av dig själv. I varje stund, sekund för sekund. Ibland med bakslag, men hursomhelst framåt.

Vad har du för reflektioner kring det här med självförtroende och självkänsla? Vad hade du velat att nästa inlägg handlade om?

Skriv ditt svar i kommentarsfältet nedan.

Nästa inlägg kanske kommer med ämnet som intresserar dig mest:)